Jag läste precis en bekants blogg ang. Facebook. För er som inte är så bekanta med detta fenomen så är Facebook nån form av comunity på nätet där man kan hålla kontakt med vänner och bekanta. Granskar man det lite i sömmarna så känns det väl mer som en tävling om vem som lyckas skrapa ihop mest vänner. (Jag återkommer strax till detta)
Hur som helst så skrev denna tidigare nämnda bekanta att han hade avslutat sitt konto på Facebook och jag antar att han på något sätt upplevde detta som befriande.
Själv har jag kvar mitt Facebookkonto och måste erkänna att ju mer jag använder det... detså mindre förstår jag vad jag ska med det till. Egentligen fyller det ingen vettig funktion. Inte för mig i alla fall. Min man avslutade sitt konto här i dagarna för han hade inte heller någon nytta utav det. Varken han eller jag förstår riktigt hypen med det hela. Visst, det är en site som drar miljontals med människor och verkar dessutom (för skaparen) vara en väldigt bra affärsidé.
Vi vinner däremot inget på det. Tvärtom så blir man uthängd. Självfallet så lägger man frivilligt ut sina bilder, taggar dem och lämnar ut allt möjligt innehåll. Bemödar man sig däremot med att läsa deras lisensavtal på X antal sidor så står där att allt du publicerar har de rätt att använda vid senare tillfällen.
Jag diskuterade detta med en annan bekant härom dagen och undrade vad han skulle tycka om en bild på honom helt plötsligt dök upp på nån reklam för hemorojdsalva i USA? Först skrattade han, men sen insåg väl även han att det inte var så kul.
Nu till ämnet jag berörde vid tidigare. Man knyter band med vänner och bekanta på Facebook. Du har en liten lista där alla som du är vänner med står uppradade. Nu finns det ju självfallet de som blir vän med allt och alla bara för att ha så många vänner som möjligt. Jag vet inte om tanken är att man ska framstå som populärare...? Jag har hamnat i en sådan situation en gång eller två... när personer som man aldrig haft någon vidare värst bra kontakt med helt plötsligt dyker upp och vill bli vän med en. Personer som man rent av nästan vart lite ovän med tidigare i livet...
Nej... ni hittar inte det logiska i detta heller?
Nu kommer det som är än värre. Jag är så jävla artig så jag kan inte tacka nej till deras inbjudan till make believe vänskap.
Så... vem är värst? Jag som inte kan tacka nej eller de som leechar på andra?
