Blod, svett och tårar

Tandutdragandet gick ok. Bättre än väntat faktiskt. Jag hann med en liten gråtepisod när jag satte mig i tandläkarstolen, men sen så var det ju klart...
Bortsett från det jag tidigare nämnde med att de inte kunde få slut på blödandet så de fick sätta några stygn i munnen på mig. På lördagen var det väl ganska så ok med blödandet... men självfallet var det något annat som gick snett istället.
Det började göra ont... överallt... Inte bara i hålet den utdragna tanden hade lämnat efter sig utan även överallt annars i munnen och ut i örat, i ögat, pannan, hakan, kinden.
Började väl ana vid det här laget att det var något som inte riktigt stod rätt till, men tänkte att det går nog över.
På söndagen blev det värre.
På måndagen ville jag lämna jordelivet.
Fick en tid hos tandläkaren på tisdagen.
Måndagen och tisdagen var väldigt långa... väldigt väldigt långa. Inga värktabletter hjälpte. Höll på att förlora förståndet. Ingen svarade hos jourtandläkaren. Ordinarie tandläkaren hade stängt så på måndag kväll bar det av till akuten med ett enda motiv: Jag måste ha droger.
Blev lite snopen, arg, irriterad och ledsen när jag fick beskedet på akuten att de ger inte ut smärtstillande till tandvärk. Sova var uteslutet den natten.
Väl hos tandläkaren på tisdagen så hann jag inte ens öppna munnen förrän hon sa: Oj då du har visst åkt på en rejäl infektion.
Nähä? Vad får dig att tro det, undrade jag.
Vid det laget var mitt ansikte så svullet så att vänster ögat knappt syntes.
Jag fick mina droger till slut och nu har jag börjat fungera som en vanlig person igen. Har fortfarande lite svårt att äta och dricka, men det ger sig.

Överlevare

Nu var det gjort. Tanden är uttdragen och jag överlevde.
Det gör ont, jag lever på flytande föda och jag fick sy ihop tandköttet med ett gäng stygn.
Tänk om det kunde sluta blöda nån gång också...

Separationsångest

Nu har jag äntligen fått tummen ur... Jag har bokat en tid hos tandläkaren. Jag ska dra ut en tand!!! *skräckfilmsmusik i bakgrunden*
Det kommer bli det största ingrepp jag någonsin gjort hos tandläkaren. När jag tänker efter så är det väl mer eller mindre det enda ingreppet jag någonsin gjort hos en tandläkare...
Jag har aldrig haft några hål. Det värsta jag någonsin varit med om hos en tandläkare var när jag åkt på en inflammation i underkäken och de försökte pressa in en röntgenplåt i munnen på mig. Det gick inte... Den fick inte plats för kinden var för svullen. Tanden som orsakade den inflammationen skall väl också dras egentligen, men jag tänkte att jag skulle suga på den karamellen lite till. Eller... det var väl inte tanden i sig som orsakade inflammationen utan det var det faktum att en massa bös hade letat sig ner under tandköttet bakom den tanden.
Sist jag var hos tandläkaren så sa han till mig att en tand måste dras för att den ligger och skaver mot en annan tand och att de änna förstör varandra.
Jag fick INTE vänta för länge med detta för det skulle bara bli värre då. Detta sa han till mig i början på november. Och sen så kom ju julen och hela det där rasket... Och då har man inte råd att gå till tandläkaren.
Men nu! På torsdag.. då jäklar... då... då... ska jag gå och gömma mig någonstans.
Saken är den att jag har 3 problem i det här läget.
1. Jag har en fruktansvärd tandläkarskräck
2. Lika rädd för sprutor och bedövning lär man ju vilja ha
3. Sen så har jag någon form av separationsångest. Jag vill verkligen inte att de tar bort nånting från min kropp. Jag vill ha alla mina delar kvar...

Avsky

Jag har berättat för några av er om den här ondskefulla tingesten... Den sitter på min grannes dörr och ser ut som vilken dörrkrans som helst... men det är fel. Det är dörrkransen från helvetet!
Den stör mig. Den är som en nagel i ögat på mig och den får mig att nynna bjällerklang hela dagarna. Kort och gott så måste jag säga att jag hatar den. Ja jag vet att hata är ett starkt ord, men jag hatar den verkligen.
Jag vet inte riktigt hur tydligt det syns på bilden, men det går ett järnvägsspår på framsidan av kransen och på det spåret går ett litet tåg. Kransfanskapet är utrustat med en sensor som reagerar på rörelse, ljusförändringar och liknande. Varje gång sensorn känner av något så sätter det lilla tåget igång och tuffar några varv runt kransen samtidigt som det spelar bjällerklang.
Tex. varje morgon kl 3 som tidningsbudet kommer...och sen ytterligare en gång när han går ut igen. Egentligen brukar det vara 3 gånger. En gång när han tänder lampan i trappen, en gång när han passerar dörren på väg upp och en sista gång när han passerar dörren på väg ner.
Varje gång någon tänder lampan i trappen så går den igång, vilket är helt ofattbart egentligen med tanke på att trappan ALLTID är upplyst, men det går att lysa upp den mer om man trycker på en knapp. Av någon anledning har folk ett behov av att gå runt i solskensljus inomhus i en trappuppgång.
Paret som vi bor grannar med är av den äldre kvalisorten. De hör inte så bra... så de själva märker ju aldrig av kransen. De vaknar inte av den varje morgon som tidningsbudet kommer.
Det gör vi...
Nu har vi berättat för dem att vi är så fula och stänger av kransen varje kväll (för det finns faktiskt en offknapp) just för att vi inte vill vakna av den. Och detta förstod de... det var inga problem... Men vem SJUTTON är det som är där och sätter på den igen då??? Vi stänger av den innan vi går och lägger oss och lik förbannat vaknar vi av den.
Snart är julen dock slut och kransen hamnar på vinden igen. Äntligen...
Bara att ta bilden på den stackars kransen var ett krux för den reagerar ju på blixten på kameran...

Gizoogle dawg!

Tja... jag har upptäckt att det går att förvandla min blogg så att den är på nån svensk-rap aktig dialekt. Lite barnsligt, men kunde inte låta bli att skratta när jag läste det.

Gå in på http://www.gizoogle.com/ och i rutan där skriver du in http://sandran.blogspot.com och trycker enter och voila! Gizoogle gizzy vizzy dawg! ;)