Tungt

Begravning idag. Det känns så definitivt nu. Ändå har hjärnan så svårt att greppa det hela. Jag kommer på mig själv med att fortfarande glida in och ut ur förnekelsestadiet. Tänk den som till fullo förstod hur den mänskliga hjärnan fungerar...

Ikea took my money!

Hmm ja syster och jag sprang rally på Ikea igår. Eller sprang och sprang... vi var nog där i några timmar och botaniserade, spekulerade, fantiserade och bara hade det trevligt. Utan barn och utan makar. De två sistnämnda brukar i regel inte finna Ikea så överdrivet spännande och vill gärna springa igenom varuhuset på ett andetag.
Nu fick ja för en gångs skull botanisera i tygavdelningen riktigt ordentligt. Köpt mig lite tyg... och... ja... en hel del annat.
Konstigt hur det där fungerar. Både jag och min syster var väl där för att mest titta. Det är kul att bara strosa runt utan att ha något köpbehov... Men OJ va vi handlade. Det var inte alls meningen! Det bara blev så! Förvisso en massa nödvändigheter... och en hel del onödigt också, men ändå.
Huvudsaken var väl att det var trevligt. Vi fick slå ihjäl lite tid ihop och bara umgås på tu man hand.

Mmmm...

Måndagen var underbar, vädret på topp och musiken kanon.
Vi inledde kvällen med ett restaurangbesök... som tyvärr inte var så lyckat. Maten var faktiskt ingen höjdare och med tanke på vad notan lanade på för 2 st 3-rätters så kände man sig faktiskt lite lurad. Men... detta fick inte förstöra kvällen.
Konserten var underbar. Jag stod och rös och njöt i fulla drag. Sen att få stå och hänga på min make var inte fy skam det heller. Det är väldigt trevligt att stå med armen om honom, hålla handen och bara mysa.
Jag tror inte Morrissey är riktigt hans typ av musik, men han erkände idag att även han gått och nynnat på en del utav låtarna som spelades i måndags.
Jag höll på att gå i taket när han spelade I'm throwing my arms around Paris, en utav mina favoriter.

Urk...

Banan... en frukt... som egentligen är ett bär... som är nyttig, mättande, ett bra mellanmål och allt det där. Jag sitter med en framför mig och min plan var att jag skulle försöka lära mig äta banan, men det går verkligen inte. Den vill ju bara upp igen. Jag klarar för mitt liv inte av smaken. Ingen kan väl vid sina sinnes fulla bruk säga att banan är gott?
Jag förstår inte... Jag trodde jag skulle kunna lära mig äta det. Precis som jag gjorde med risi frutti. Det tog emot i början, men nu tycker jag nästan till och med att det är gott.

I morgon är det full rulle. Ska till optikern kvart över tre och förhoppningsvis behöver jag inga glasögon den här gången heller.
På kvällen ska vi ut och äta och därefter ska vi på konsert och titta på Morrissey, något jag ser fram emot något oerhört. Jag behöver komma ut lite grann.

Midsommar var otroligt rolig. Åt en massa gott, hade femkamp, stensomnade på en solstol vid poolkanten och umgåtts med familjen. Helt enkelt jättetrevligt.

Tomt, tyst och öde

Jag har inte "författat" så mycket det senaste, men jag har känt att det inte funnits så mycket att skriva om. Eller jag har känt mig tom rättare sagt. Jag har vid ett flertal tillfällen satt mig framför datorn, satt händerna på tangentbordet.... och där har det stannat.
Man har väl sådana perioder ibland antar jag...
Nu skall jag ägna mig åt lite rekreation istället. Ska sätta mig vid symaskinen och skapa... försöka skapa.
Till alla er önskar jag en glad midsommar. Betvivlar att jag kommer uppdatera bloggen innan dess, men vi hörs efteråt och ta det lugnt med nubben.

Hur en person kan starta en kedjereaktion

Av någon anledning fick jag för mig att googla på Simon Lago. Jag vet inte riktigt vad det var som drev mig till det, men jag gjorde det i alla fall. Ca 1 870 000 träffar... Hur många utav dessa som var relevanta förtäljer inte siffrorna, men utav de sidorna jag gick igenom så kan jag tänka mig att det var ganska många ändå.
Det som fascinerar mig är att det är så otroligt många som har reagerat, reflekterat, brytt sig och sörjt. Jag har läst så många bloggar där folk har skrivit om Simon utan att de ens har känt honom. De har aldrig ens träffat honom, men ändå beklagar de sorgen för oss nära och kära och tänker på oss när vi mår som sämst. I min värld så är den typen av mentalitet, beteende eller vad man nu skall kalla det för, ganska så ovanlig. Att det finns människor med så stora hjärtan som bryr sig om andra...
Jag har läst om folk som har varit ute och letat, om folk som har haft minnesstunder och gud vet allt. Folk har lagt ut videos på nätet tillägnade till Simon. Folk har gjort konstverk. Folk har brytt sig.
Det tog emot lite att titta på alla grejer som folk gjort/skapat till minne av honom, men det var vackert och man kan inte bli annat än rörd.
Det enda jag kan göra tillbaka är att säga tack. Tack för att det finns människor som bryr sig. Det värmer

Vad ska man säga...?

Detta konstverkt målades någon gång strax efter försvinnandet. Vad jag har förstått det som så är det borttaget nu, men nu är han ju återfunnen. Efter 6 månaders väntan och oro så har dom hittat honom. Det är så bara synd att man aldrig mer kommer att få se honom. Att man inte kommer få berätta hur mycket man saknat honom.

För det har vi gjort... saknat dig.... allihopa.

Jag väntar...

Ovissheten tar kål på mig... http://ttela.se/start/trollhattan/1.484328