Det här går inte längre. Jag vet inte hur jag ska hantera dagarna. Mitt humör pendlar upp och ner hela tiden och ingen kan ha med mig att göra. Jag ber om ursäkt om jag det senaste stött mig med någon eller varit sur och vresig, men jag kan inte hjälpa det.
Den som får dra det största lasset är väl Magnus, men han biter ihop vid mina små utbrott och lugnar ner mig så gott det går.
Det har gått en dryg vecka nu sedan Simon försvann och ännu inga spår som lett oss till honom.
Frustrationen man känner är enorm och det finns inte mycket man kan göra. Visst vi har varit ute och letat och antagligen inte för sista gången, men våra försök att finna honom känns väldigt fåfängda och poänglösa, men vi måste ju försöka... man får inte ge upp.
Jag är även vansinnigt arg... inte bara över situationen utan även över andra människor och vad de har att säga om händelsen. Folk skriver så elaka saker.
Jag syftar på ett forum som jag kikade igenom härom dagen. Där fanns det en tråd som handlar om Simons försvinnande. Folk skriver så otroligt korkat. Utan som helst tanke på att det kanske kan finnas anhöriga som läser. En del åsikter och tankar borde man kanske inte alltid yttra.
Jag har försökt att ha lite "vardag" idag utan att tänka allt för mycket, men allt jag säger och gör avspeglar min sinnesstämmning.
Jag skulle verkligen göra vad som helst för att få hem Simon... om jag bara visste vad det var som krävdes...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar