Separationsångest

Nu har jag äntligen fått tummen ur... Jag har bokat en tid hos tandläkaren. Jag ska dra ut en tand!!! *skräckfilmsmusik i bakgrunden*
Det kommer bli det största ingrepp jag någonsin gjort hos tandläkaren. När jag tänker efter så är det väl mer eller mindre det enda ingreppet jag någonsin gjort hos en tandläkare...
Jag har aldrig haft några hål. Det värsta jag någonsin varit med om hos en tandläkare var när jag åkt på en inflammation i underkäken och de försökte pressa in en röntgenplåt i munnen på mig. Det gick inte... Den fick inte plats för kinden var för svullen. Tanden som orsakade den inflammationen skall väl också dras egentligen, men jag tänkte att jag skulle suga på den karamellen lite till. Eller... det var väl inte tanden i sig som orsakade inflammationen utan det var det faktum att en massa bös hade letat sig ner under tandköttet bakom den tanden.
Sist jag var hos tandläkaren så sa han till mig att en tand måste dras för att den ligger och skaver mot en annan tand och att de änna förstör varandra.
Jag fick INTE vänta för länge med detta för det skulle bara bli värre då. Detta sa han till mig i början på november. Och sen så kom ju julen och hela det där rasket... Och då har man inte råd att gå till tandläkaren.
Men nu! På torsdag.. då jäklar... då... då... ska jag gå och gömma mig någonstans.
Saken är den att jag har 3 problem i det här läget.
1. Jag har en fruktansvärd tandläkarskräck
2. Lika rädd för sprutor och bedövning lär man ju vilja ha
3. Sen så har jag någon form av separationsångest. Jag vill verkligen inte att de tar bort nånting från min kropp. Jag vill ha alla mina delar kvar...