Kvällssudd

Egentligen borde jag nog sova nu... klockan är mycket och i vanlig ordning ska jag upp tidigt i ottan för att jobba.
Men... jag vet inte riktigt. Jag har en smått melankolisk dag idag. Känner mig hängig, trött och håglös. Måste väl erkänna att jag har tänkt en hel del på Simon idag också. Vi vet fortfarande inte vart han är eller vad som har hänt. Vi vet bara att han är borta och att saknaden är så stor så den gör ont.
Men ändå (hur känslokallt det än må låta) så har man börjat acceptera att det är som det är. Det finns inte så mycket att göra åt det. Vi har gjort allt vi kunnat. Letat högt och lågt, engagerat folk i vår närvaro att göra detsamma, lusläst tidningarna så fort det funnits med någon artikel om händelsen.
Det är nu man måste ta smällen och inse att allt vi gjort inte har lett någon vart alls. Vi står fortfarande lika frågande.
Skillnaden nu ifrån då är att man sover något bättre på kvällen... att man över huvud taget kan sova. Man har börjat acceptera, bearbeta och smälta.
Det är konstigt hur människan fungerar ibland...
Man kommer aldrig glömma honom. Man kommer aldrig sluta sakna honom... men världen slutar inte att snurra... den stannar inte upp för någon...