Jag har inget vidare morgonhumör. Det har jag aldrig påstått och det är nog något som aldrig kommer att förändras. Självklart låter jag som mitt allra piggaste och gladaste jag om någon jag känner ringer och väcker mig... för det är ju så man gör av någon anledning istället för att erkänna att man faktiskt blivit väckt.
Jag håller ju på och pendlar nu och har gjort så ett tag. Resorna till och från Göteborg har faktiskt gått relativt smärtfritt. Tågen är i tid och jag lyckas sova hyfsat gott under resorna.
Nu har jag stött på en nemesis. Varje morgon när jag ska åka till Dalsjöfors så står han där vid min busshållplats och väntar. Varje morgon så hejar han glatt på mig.... och sen så börjar han... och prata... och prata...och prata.
Saken är den att jag är inte så talför klockan 6 på morgonen. Jag vill helst vara tyst och gärna ha det tyst runt omkring mig också. Jag vill så gärna säga åt gubben att vara tyst och låta mig vara... men man är för väluppfostrad för det (jäkla mamma) utan istället så står man där och nickar och mmm:ar åt allt han säger.
Hur säger man snällt åt någon att knipa igen och låta en vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar