Vår kära dotter har kommit in i en period då hon bara skriker. Hon är inte ledsen. Hon gråter inte. Hon bara skriker. Och detta kan hålla på från ganska tidigt på morgonen tills hon slocknar på kvällen. Det låter... fantastiskt högt... bara väntar på att grannarna ska ringa ett anonymt samtal till Soc och be dem komma att rädda det stackars flickebarnet.
Det är bara det att det går ingen nöd på henne. Hon har det hur bra som helst! Mat, kärlek och rena blöjor i mängder. Men skriker gör hon. De gånger hon inte skriker är när vi är ute i vagnen, åker bil, äter, är bland andra människor (tack o lov) och när hon sover.
Jag är nog inte riktigt gjord för det. Skrikandet alltså. Nästan varje kväll när jag lägger mig så är jag helt slut i huvudet (värre än vanligt alltså). Ofta brukar jag sitta uppe en stund efter att hon har lagt sig och bara njuta utav tystnaden. Hennes skrikande ger mig något kortslutningsliknande symptom i hjärnan. Jag kan inte tänka klart en tanke, jag tappar tråden och står där med munnen öppen och ser lite lätt frågande ut i ett zombieliknande tillstånd. Tänk vilken effekt en 5-månaders bebis kan ha på en.
Just nu ligger hon och sover... och jag sitter här och njuter utav tystnaden... så länge den varar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar