Sandra i ottan

Har vaknat okristligt tidigt idag. Där får man för att man var uppe sent och tittade på film.
Så nu sitter jag här i soffan och mer eller mindre bara väntar på att Magnus ska vakna han med, vilket kommer att dröja några timmar...
Så det bästa jag kan göra just nu är att sitta och bekanta mig med krabaten i magen. Jag måste erkänna att jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något så fantastiskt som det jag är med om nu. Det sparkas, bökas, vrids och vänds stup i kvartena. Det är helt underbart att känna rörelserna och man märker hur han/hon blir starkare och starkare för var vecka som går.
Sen måste jag väl erkänna att hela upplevelsen även tär på en. Jag är så trött jämt. Orkar inte med hälften utav allt jag borde och det känns riktigt tufft nu när man börjat jobba igen.
Bäckenet har börjat värka så värst, så stundtals ser jag ut som en anka där jag vaggar fram. Jag vet att det är sånt som hör till, men ändå. Ingen vill väl egentligen gå omkring och ha ont.
Måste dock säga att jag (peppar peppar) har hittills haft en väldigt bra graviditet. Den där jobbiga fasen i början som alla varnar en för har jag knappt märkt av. Inget direkt illamående eller nåt. Jag har mått bra. Känt mig glad och varit stabil i humöret. Det är så det ska vara.

Här hemma har man börjat förbereda sig lite smått för hur det kommer att bli. Mest mentalt än så länge. Det är trots allt en ganska stor omställning att gå från två till tre. Man tänker på hur man vill ha det. Vart ska spjälsängen stå? Vilket skötbord ska vi välja? Allting är lite anpassning. Vi har inte så stor lägenhet, men vi tror ändå att om det finns hjärterum så finns det stjärterum som man brukar säga. Än så länge ser allt vårt planerande och klurande väldigt bra ut. Jag tror det kommer bli toppen när allt väl är på plats.
Barnvagn har vi en jättefin och jag bara längtar efter att få använda den. Vi har köpt lite kläder och andra tillbehör.
Så nu är det bara att vara tålmodig och vänta... September känns väldigt avlägset just nu...