Ett herrans liv

Ja det är väl så det är att vara småbarnsförälder antar jag. Ett herrans liv. Speciellt vid magknip. Oj oj oj så otröstlig man kan vara då. Gråt och tandagnisslan i mängder och det gör så otroligt ont i mitt hjärta att höra henne så ledsen. Och vad gör man åt magknip? Hon får magdroppar, magmassage, rapas väldigt ofta och allt man kan tänkas göra och ändå slår magknipen till med besked.
Just nu är hon lugn. Hon ligger i Magnus knä och tuttar på hans lillfinger... men innan dess... oj oj oj. Jag märker att jag hanterar hennes små magknipsepisoder otroligt illa på grund av att jag själv mår så dåligt när jag hör henne så ledsen. Jag hatar att känna mig så maktlös som jag gör vid dessa tillfällen...
Den bittra sanningen är dock att det inte finns så mycket jag kan göra. Det gör ont i henne och det kommer det att göra tills det går över.
Idag är hon 2 veckor gammal. Herregud 2 veckor det är ju ingenting. Lilla gumman... Men hon har blivit större och gått upp lite i vikt. Det syns på de otroligt pussbara kinderna. På onsdag kommer BVC-sköterskan hit på besök. Hon sa att hon skulle ha med sig vågen så då får vi se om Siri gått upp något i vikt sen sist vi var på BVC.